Stockholm 15 aug 09
Anförande under Gala för Ship to Gaza, Södra Teatern, Kägelbanan

Vänner!

I maj i år reste jag till Israel och Palestina. Vi var en grupp författare från många olika länder som skulle delta i en palestinsk kulturfestival. Invigningen skulle ske på den palestinska nationalteatern som ligger centralt i Jerusalem. Där skulle jag hålla tal. När jag kom dit strömmade plötsligt tungt beväpnad israelisk militär in i lokalerna. Många av dom unga, många flickor i 20-årsåldern som knappt orkade bära de tunga vapnen. Unga soldater som sedan efter sin militärtjänst, äcklade av vad dom gjort, beger sig till Indien för att knarka ner sig. Inte undra på att Israels armé har fast stationerade psykologer där i Goa!

Vi fick hur som helst veta av den israeliska kapten som ledde överfallet – nåt annat kan man knappast kalla det – att ” invigningen av den palestinska kulturfestivalen hade stoppats. Lokalen skulle genast utrymmas.” När jag frågade med vilket skäl stack han bara sitt pekfinger i ansiktet på mig och sa: - Ni utgör en säkerhetsrisk.

Nå, vi kunde improvisera invigningen i alla fall; det franska kulturcentrat ställde sina lokaler till förfogande. Men då hade jag stoppat det tal jag förberett i fickan och sa nånting annat när det var min tur att tala:

” Det är som att uppleva ett spöke resa sig ur sin grav. Det är som att se det sydafrikanska apartheidsystemet återuppstå från den historiska skräphög dit det äntligen förpassades för ungefär 15 år sen. På något annat sätt kan man inte beskriva det som nu sker runt oss”.

Under resten av resan, som bland annat ledde oss till Ramallah, Hebron och Betlehem, förstärktes den här upplevelsen. Att vi hela tiden blev trakasserade vid olika gränsövergångar är nu en sak. Men att se hur palestinierna blev behandlade, att se hur israeliska barn sparkade efter palestinska kvinnor, eller kastade sten efter dom, bekräftade bara bilden av ett Israel som behandlar palestinierna som andra klassens medborgare; egentligen nånting som katten släpat in på mattan. Jag är övertygad om att Israel har hämtat reell kunskap om hur apartheidsystemet praktiserades, framförallt idén om att upprätta det som i Sydafrika kallades ”bantustans”, isolerade enklaver där de svarta skulle bo med nån sorts illusorisk självständighet. Samma tanke gäller i Israel, att isolera den arabiska befolkningen i områden där de i stort sett är fängslade. De förhatliga sydafrikanska passlagarna återupprepas på olika sätt i Israel.

Det här såg vi och det upprörde värre än det mesta jag har upplevt. Och jag har, som bekant, upplevt ganska mycket av mänskligt lidande, förtryck och våld.

Samtidigt går det naturligtvis att säga något annat som är avgörande i den här situationen: det brutala apartheidsystemet i Sydafrika är faktiskt borta, besegrat.  Det sydafrikanska folket som var så förslavat och förtryckt lyckades till sist tvinga apartheidsystemet till reträtt. En dag stod Nelson Mandela där som en fri man igen, efter mer än 20 år i fängelse. Idag är Sydafrika fortfarande ett land som har stora problem; rasismen sticker djupt efter alla dessa år av ett genomfört vidrighetens samhälle. Det är som Mandela sa: det politiska apartheidsystemet kan vi nu radera ut med ett pennstreck. Men den mentala apartheiden, hos både svarta , färgade och vita kommer att kräva en generations hårt arbete. Vi vet idag att han har rätt, inte minst efter förra årets otäcka rasupplopp i Sydafrika där svarta slog ihjäl svarta.

Men naturligtvis kan man inte rakt över jämföra Sydafrika med Israel och Palestina. Det finns historiska skillnader som på många sätt är avgörande. Den israeliska staten tillkom efter andra världskriget när det splittrade judiska folket hade alla blodiga ess på hand. Efter det nazismen hade gjort mot alla de grupper av ”untermenschen” där judarna var en, stor, grupp. Man kan ju leka med tanken om det idag 2009 hade varit möjligt att så snabbt och enkelt upprätta en stat som Israel. På ockuperat land, där andra människor skulle förjagas. Naturligtvis inte. Norge skulle inte idag, om jag tar till ett absurt exempel, kunna komma och hävda att dom behöver Värmland för att skapa ett nytt land där en viss typ av människor ska leva.

Det är viktigt att aldrig glömma detta, att Israel är skapat på basis av en ockupation. Ingenting annat. Hela landets nuvarande struktur bygger på att man utvecklar denna ockupation. De illegala bosättningarna som sprider sig som en cancertumör över landet och minskar palestiniernas utrymmen ännu mer är ett exempel på denna ockupationsstrategi. Man tar en efter en av de palestinska olivlundarna och ser genom ögonen med de illegala bosättarna. Då och då, för att låtsas behaga den internationella opinionen, river man nån bosättning. Men jag kan lova att de bosättare som tvingas bort snart har andra hus att gå till.

Finns det idag möjlighet att åstadkomma det man skulle kunna kalla en sydafrikansk lösning i Israel? Alldeles omöjligt är det väl inte, även om jag är tveksam. Jag återkommer strax till den frågan. Att tro att israelerna frivilligt skulle gå med på den nödvändiga lösningen, genom att avstå en del av sina privilegier, kan man knappast föreställa sig. Det hela kommer alltså en dag att komma till en slutgiltig uppgörelse.

En sak vet vi. Och det är att USA som idag är den stora garanten för att Israel ska kunna fortsätta att bygga upp sin ockupationsstat, knappast på sikt kommer att ha råd att stödja Israel finansiellt som nu. USA med sina gigantiska ekonomiska underskott, kommer en dag att tvingas slänga in handduken. I parentes sagt ska vi alltså påminna oss om att vi alla är med och finansierar Israel idag, eftersom vi alla är med och garanterar de amerikanska underskotten i deras handelsbalans. Det är därför Israel idag har bråttom, att medan ekonomi och tid är, säkerställa överhögheten över palestinierna. Samtidigt som man med alla medel försöker hindra Iran att färdigställa sina kärnvapen.

Anfallet mot Gaza måste ses i det här perspektivet. När Israel påstår att dom jagar terrorister är det i själva verket sin egen terroristiska potential man använder. Israel är idag en stat som gör som alla andra ockupationsmakter gör: använder terror för att försöka skrämma människor till tystnad och underkastelse. Det är inte konstigare än att se vad som hände exempelvis i Norge eller Danmark under andra världskriget. Nazisterna använde sig av terror i statens namn för att tvinga människorna till underkastelse. På lång sikt var det naturligtvis dödfött, på kort sikt kunde man åstadkomma delvisa vinster.

Jag började med att tala om spöket som reser sig ur graven; apartheidsystemet. Men det finns också en annan, samtida liknelse som är möjlig. Det är Berlinmuren. I Israels fall blir den liknelsen till en realitet, inte bara en symbolisk mur utan en mur som är av murars kött och blod, cement och inlagda metallförstärkningar. När Israel började bygga sin mur så tänkte jag att nu har israelerna börjat samla sten till sin egen gravhög. Ty murar som byggs för att möjliggöra förtryck är alltid dödsdömda. Som det gick med muren som delade Berlin kommer det också att gå för den mur Israel nu låter bygga.

Hur kommer då framtiden att se ut? Där tror jag vi som  samlats här inte är alldeles överens. Många, kanske dom flesta här, tror att en så kallad tvåstatslösning är den framtida lösning som måste till för att avveckla den terroristiska israeliska staten. ( För mig är det givetvis så att de mer eller mindre desperata bombdåd, självmordsattacker och liknande som är uttryck för det palestinska motståndet är just detta: motstånd mot en ockupation. Det är inte märkvärdigare än att norska motståndsmän likviderade överlöpare eller quislingar under den nazistiska ockupation. Är man förtryckt gör man motstånd. Att man sen kan sörja varje civilt offer är självklart. Men det får inte förmörka klarsynen när det gäller vad som är orsak och verkan.)

I det här sammanhanget ska jag också påpeka att det givetvis även bland israelerna finns människor som inser att det som sker är barbari. Israeler som ställer sig på palestiniernas sida. Det är även för deras insats vi försöker ge vårt stöd.

En tvåstatslösning, alltså; det är vad många talar om. För mig ger det en känsla av att det vore som att gå till en tandläkare och han lagar en trasig tand utan att borra rent under. Det kan möjligen se snyggt ut på ytan, till och med under en period vara möjligt att tugga med tanden. Men förr eller senare stiger rötan upp till ytan igen: En tvåstatslösning angriper inte det grundläggande problemet att Israel trots allt bygger på en ockupation av redan bebodda områden. Man kan säga att Israel bygger på en lögn; att staten etablerades på mer eller mindre folktomma områden där bara enstaka nomader drog förbi. Detta är inte sant: hur många hundra tusen människor som tvingades bort då i slutet av 1940-talet kan man fortfarande inte helt överblicka. Hur många som jagades bort från Jerusalem, 50 000? Mer? Mindre?  Detta gör att jag inte tror en tvåstatslösning är möjlig.

Mitt alternativ har jag redan redovisat: det man kan kalla regnbågsstaten efter Sydafrika. Ett land där öppna val kommer att leda till att folkmajoriteten, araberna eller palestinierna kommer i en maktposition. Men där de som tidigare har förtryckt dom erkänns fullständiga medborgerliga rättigheter – utan särskilda privilegier – i landet. Om man sen förmår finna en Desmond Tutu som kan leda en sannings- och försoningskommission är det möjligt att tänka sig en framtid i detta land som kan påminna om det som skett och sker i Sydafrika.

Om detta är vi inte överens. Men vi behöver inte gå till öppet krig här på Kägelbanan. Vi kan som förnuftiga människor fortsätta en dialog om detta. Den dialog som borde ha skett istället för exempelvis de vanvettiga övergrepp som västvärlden under USAs ledning nu begår i Afghanistan och Irak. Det finns bara ett sätt att närma sig framtiden, såvida man inte är under direkt anfall och måste gripa till vapen. Det är dialogen, det som gör att vi människor är människor och inte de djur som inte utrustats med vår förmåga att tala och att lyssna, att utbyta argument, att diskutera och finna lösningar.

Att tala och att lyssna är viktigt, det är avgörande. Man skapar inga samhällsförändringar genom att tiga. Samtalen är nödvändiga. Men därefter krävs det andra, avgörande steget, som kallas handling. Vi har inte bara träffats här idag för att prata, lyssna och sen ha en konsert tillsammans. Bakom det här initiativet Ship to Gaza ligger en insikt om att ord inte räcker. Efter orden måste komma handling. Man kan alltid säga att det är handlingen som bevisar orden, inte tvärtom.

Solidaritet i praktiken, alltså! Fylla ett skepp med en last av viktiga, livsviktiga föremål, och skicka det till Gaza. En gång gick ett skepp till Bosnien. Det var viktigt. I solidaritetsarbete lär vi alltid av tidigare erfarenheter. Det är för att lasta detta skepp fullt som vi samlas här.

Och vi ska vara fullt på det klara med att Israel noga följer med vad som sker här på Kägelbanan. Kanske finns här någon som rapporterar direkt till Israels ambassad, vad vet jag. Vi gör ingenting i hemlighet, vi säger öppet vad som är vår avsikt. Och vi kan vara säkra på att den dag då båten lämnar kaj på väg mot Medelhavet, så kommer Israel att göra allt vad dom kan för hindra skeppet från att komma fram. Jag tror att den besättning som kommer att finnas ombord är medveten om att fartyget både kan angripas och försökas sänkas.

Det får vi acceptera. I lasten finns inte bara allt det som exempelvis sjukhus i Gaza behöver för att rädda livet på människor som annars dör av sjukdomar som inte är dödliga under normala förhållande. I lasten finns också den solidariska hälsningen från oss alla. Det viktiga i att säga: Ni är inte ensamma. Ni är inte glömda!

Samtidigt ska vi inte vara naiva. Det finns många också i ett land som Sverige som menar att det är oanständigt att ens ifrågasätta Israel och den israeliska staten. Det finns ett hat mot araber i Sverige som i övriga Västvärlden.

Det här låter säkert brutalt. Det är brutalt. Men det är också sant. Nånstans ifrån får också de fascistoida politiska partierna i Sverige sina röster ifrån. Det är inte bara allmän invandrarfientlighet.

I historien byter subjekt och objekt ofta plats med varandra. På 1930-talet stod svenska studenter upp och protesterade det man kallade ”judeimporten” av läkare till Sverige. Idag är dessa judiska läkare välkomna. Dom är, kan man säga, politiskt och kulturellt rumsrena. Idag står man inte upp, men bakom skål och vägg, talar man om den islamiska faran, alla dessa araber som smugglar sig in i den svenska gemenskapen.

Vänner!

Vi vet vad vi gör och vi vet vad vi måste göra. För allas vår anständighet skull. Så länge det palestinska folket lider kan ingen framtid ens för våra egna barn vara given.

I solidaritetsarbete finns alltid två perspektiv: dom och oss. Vi gör det

naturligtvis för att ge stöd. Men vi gör det också för att vi den dag vi behöver det ska kunna räkna med att solidariteten även gäller oss.

Låt oss alltså skaffa fartyget, döpa det till ”S/S Friheten” och fylla det med last och solidaritet till Gaza.

Allt är fortfarande möjligt! Inget är ännu för sent!

Tack!

Henning Mankell