Varför delta som passagerare?
Solidaritet är gränslöst per definition, och som sådant är det svårt att veta var den ska ta en härnäst. Tidigare har jag bland annat hamnat på Tanzanias landsbygd i ett projekt för tonårsmödrar, på en gräsmatta i Göteborg där jag friterade falafel till stöd till ett djurhem, i en gymnasieskola i Vännäs där jag diskuterade genusfrågor med killarna en gång i veckan och alltför många dagar och nätter har solidariteten manat mig till min dator. Denna gång tar den mig till ett skepp med destination Gaza.
Deltagandet i Ship to Gaza handlade aldrig om ett beslut att fatta. När jag fick frågan visste jag redan att jag ville åka, och jag har inte tvekat ett ögonblick sedan dess. Det är en ära och ett privilegium att få vara en av passagerarna på Ship to Gaza som så många har kämpat för att göra möjligt. Aktionen, sättet den kommit till på och värderingarna som Ship to Gaza vilar på ligger helt i linje med vad jag kämpar och står för.
Även om den sannolika utgången är att Israel stoppar flottilan och tvingar oss från vårt mål kan jag inte planera för annat än att vi når Gazas stränder. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi kliver i land med vår last av förnödenheter, hopp och solidaritet, och att vi genom att bryta blockaden kan öppna en liten glänta för Gazaborna till omvärlden och för omvärlden till Gaza.
Att blockaden som är inne på sitt femte år är människofientlig och måste hävas är inte en kontroversiell åsikt. Närmast alla världens regeringar och tunga mellanstatliga organisationer som EU och FN riktar skarp kritik mot blockaden och ställer krav om att den ska upphöra. Vad som är kontroversiellt är att i handling agera för att häva den.
Det är fel att påstå att omvärlden är tyst, för det sägs mycket om Gaza. Mycket som är bra. Problemet är att världens mäktigaste aktörer har visat sig oförmögna att handla för att situationen ska förändras. Trots att ett otal FN-resolutioner har riktats mot Israel saknas exempel på sanktioner eller interventioner.
Det råder en förlamande rädsla för att stöta sig med Israel. Mest tror jag det beror på det ”internationella grupptrycket” och att det är obehagligt att kritisera Israel. Officiellt brukar dock bristen på handling förklaras med att det inte tjänar något till att alienera Israel och riskera att landet låser sig helt mot yttre påverkan. I praktiken innebär detta ett ställningstagande för att trampa vidare i samma spår som man gjort sedan 1948, en föreställning om att status quo ska bringa förändring. Detta är naturligtvis ett orimligt förhållningssätt, i synnerhet när det gäller palestinafrågan. När Israel nyligen firade 63 år av självständighet sörjde palestinierna lika många år av katastrof och statslöshet. Omvärlden har under dessa år använt endast moroten som påtryckingsmetod. Israel särbehandlas systematiskt positivt i bi- och multilaterala samarbeten utan att tvingas till eftergifter.
Tvärtemot andra länder förväntas inte Israel efterleva internationell lag. Förra året belönades och lovordades Israel för en kort och endast delvis frysning av bosättningsexpansionen, trots att det i själva verket är ett folkrättsbrott att inte riva de som finns. Omvärldens samlade krav och uttalanden inte har förmått Israel att häva blockaden. Så länge det inte kostar Israel något att bedriva folkrättsvidrig politik kommer den inte att upphöra. Så länge israeliska politiker och diplomater bara behöver genomlida utdragna fredsförhandlingar med tomma ord för att fortsätta som tidigare kommer de att acceptera dem. Så länge ingen i praktiken motsätter sig blockaden av Gaza kommer den inte att hävas. Israel har för länge sedan lärt sig att ord inte nödvändigtvis har en praktisk innebörd.
Ship to Gaza är ett mellanmänskligt projekt som går bortom ord och i handling utmanar blockaden. Det är en provokation och det är en kärlekshandling. Den som tvivlar på vad Ship to Gaza kan åstadkomma vill jag påminna om den första första flottilan som tvingade många länders regeringar att förtydliga avståndstaganden till blockaden, och att upprepa krav på att den ska hävas. Den förmådde också Israel att lätta något på blockaden. Den andra flottilan sker i en region av förändring där Israels position är långt ifrån tydlig. Mubaraks fall har resulterat i att Israel tappat greppet något om blockaden av Gaza som också gränsar till Egypten. Det händer mycket också i Palestina. Demokratirörelserna är en inspirationskälla för palestinier för att utmana det israeliska apartheidsystemet och även för ställa krav på egna ledare. Fatah och Hamas har undertecknat ett enighetsavtal, den palestinska myndigheten planerar att kräva ett erkännande av Palestina från FN i september och man förbereder sig för det första palestinska valet sedan 2006. Sammantaget gör detta det allt svårare för Israel att hålla fast status quo oberört av omvärldens påtryckningar. Ship to Gaza kunde inte komma mer lägligt.
Trots att Palestina har utvecklats till en internationell angelägenhet är det viktigt att vi påminner oss om vilka vi kämpar för. Det är inte för världssamfundet, EU eller Sverige som vi gör denna aktion utan för människorna som bor i Gaza. Människorna i Gaza vet att omvärlden känner till situationen de lever under. Ship to Gaza handlar därför inte om att visa gazaborna att de är hörda och sedda, utan att det finns dem som bryr sig och engagerar sig för deras sak som också är vår.
Och att även den som är palestinier och bosatt i Gaza är en människa. För den som på allvar tror på universella värden om mänskliga rättigheter och frihet finns inte utrymme för annat.
Vem är Niklas Berg?
Niklas Berg är Palestinagruppernas representant på Ship to Gaza. Niklas är genus- och statsvetare uppvuxen i Skellefteå. Han har tidigare engagerat sig i bland annat olika projekt på den tanzanska landsbygden, i jämställdhets- och genusfrågor, inom folkhögskolevärden, i Djurens rätt och jobbar för närvarande med att färdigställa en dokumentär om den palestinska byn Ni'lin.
Twitter: niklas_berg
Blogg: palestinagrupperna.wordpress.com och niklasberg.se
