Röster om Gaza

Här samlar vi röster från och om Gaza. Här finner vi grunden till det vi gör, den verklighet som engagerat oss till detta projekt.

Hör gärna av er till webmaster@shiptogaza.se om ni har material att bidra med, både i form av text och bild.

Henning Mankell om Gaza

Stockholm 15 aug 09
Anförande under Gala för Ship to Gaza, Södra Teatern, Kägelbanan

Vänner!

I maj i år reste jag till Israel och Palestina. Vi var en grupp författare från många olika länder som skulle delta i en palestinsk kulturfestival. Invigningen skulle ske på den palestinska nationalteatern som ligger centralt i Jerusalem. Där skulle jag hålla tal. När jag kom dit strömmade plötsligt tungt beväpnad israelisk militär in i lokalerna. Många av dom unga, många flickor i 20-årsåldern som knappt orkade bära de tunga vapnen. Unga soldater som sedan efter sin militärtjänst, äcklade av vad dom gjort, beger sig till Indien för att knarka ner sig. Inte undra på att Israels armé har fast stationerade psykologer där i Goa!

Vi fick hur som helst veta av den israeliska kapten som ledde överfallet – nåt annat kan man knappast kalla det – att ” invigningen av den palestinska kulturfestivalen hade stoppats. Lokalen skulle genast utrymmas.” När jag frågade med vilket skäl stack han bara sitt pekfinger i ansiktet på mig och sa: - Ni utgör en säkerhetsrisk.

Nå, vi kunde improvisera invigningen i alla fall; det franska kulturcentrat ställde sina lokaler till förfogande. Men då hade jag stoppat det tal jag förberett i fickan och sa nånting annat när det var min tur att tala:

” Det är som att uppleva ett spöke resa sig ur sin grav. Det är som att se det sydafrikanska apartheidsystemet återuppstå från den historiska skräphög dit det äntligen förpassades för ungefär 15 år sen. På något annat sätt kan man inte beskriva det som nu sker runt oss”.

Under resten av resan, som bland annat ledde oss till Ramallah, Hebron och Betlehem, förstärktes den här upplevelsen. Att vi hela tiden blev trakasserade vid olika gränsövergångar är nu en sak. Men att se hur palestinierna blev behandlade, att se hur israeliska barn sparkade efter palestinska kvinnor, eller kastade sten efter dom, bekräftade bara bilden av ett Israel som behandlar palestinierna som andra klassens medborgare; egentligen nånting som katten släpat in på mattan. Jag är övertygad om att Israel har hämtat reell kunskap om hur apartheidsystemet praktiserades, framförallt idén om att upprätta det som i Sydafrika kallades ”bantustans”, isolerade enklaver där de svarta skulle bo med nån sorts illusorisk självständighet. Samma tanke gäller i Israel, att isolera den arabiska befolkningen i områden där de i stort sett är fängslade. De förhatliga sydafrikanska passlagarna återupprepas på olika sätt i Israel.

Det här såg vi och det upprörde värre än det mesta jag har upplevt. Och jag har, som bekant, upplevt ganska mycket av mänskligt lidande, förtryck och våld.

Samtidigt går det naturligtvis att säga något annat som är avgörande i den här situationen: det brutala apartheidsystemet i Sydafrika är faktiskt borta, besegrat. Det sydafrikanska folket som var så förslavat och förtryckt lyckades till sist tvinga apartheidsystemet till reträtt. En dag stod Nelson Mandela där som en fri man igen, efter mer än 20 år i fängelse. Idag är Sydafrika fortfarande ett land som har stora problem; rasismen sticker djupt efter alla dessa år av ett genomfört vidrighetens samhälle. Det är som Mandela sa: det politiska apartheidsystemet kan vi nu radera ut med ett pennstreck. Men den mentala apartheiden, hos både svarta , färgade och vita kommer att kräva en generations hårt arbete. Vi vet idag att han har rätt, inte minst efter förra årets otäcka rasupplopp i Sydafrika där svarta slog ihjäl svarta.

Men naturligtvis kan man inte rakt över jämföra Sydafrika med Israel och Palestina. Det finns historiska skillnader som på många sätt är avgörande. Den israeliska staten tillkom efter andra världskriget när det splittrade judiska folket hade alla blodiga ess på hand. Efter det nazismen hade gjort mot alla de grupper av ”untermenschen” där judarna var en, stor, grupp. Man kan ju leka med tanken om det idag 2009 hade varit möjligt att så snabbt och enkelt upprätta en stat som Israel. På ockuperat land, där andra människor skulle förjagas. Naturligtvis inte. Norge skulle inte idag, om jag tar till ett absurt exempel, kunna komma och hävda att dom behöver Värmland för att skapa ett nytt land där en viss typ av människor ska leva.

Det är viktigt att aldrig glömma detta, att Israel är skapat på basis av en ockupation. Ingenting annat. Hela landets nuvarande struktur bygger på att man utvecklar denna ockupation. De illegala bosättningarna som sprider sig som en cancertumör över landet och minskar palestiniernas utrymmen ännu mer är ett exempel på denna ockupationsstrategi. Man tar en efter en av de palestinska olivlundarna och ser genom ögonen med de illegala bosättarna. Då och då, för att låtsas behaga den internationella opinionen, river man nån bosättning. Men jag kan lova att de bosättare som tvingas bort snart har andra hus att gå till.

Finns det idag möjlighet att åstadkomma det man skulle kunna kalla en sydafrikansk lösning i Israel? Alldeles omöjligt är det väl inte, även om jag är tveksam. Jag återkommer strax till den frågan. Att tro att israelerna frivilligt skulle gå med på den nödvändiga lösningen, genom att avstå en del av sina privilegier, kan man knappast föreställa sig. Det hela kommer alltså en dag att komma till en slutgiltig uppgörelse.

En sak vet vi. Och det är att USA som idag är den stora garanten för att Israel ska kunna fortsätta att bygga upp sin ockupationsstat, knappast på sikt kommer att ha råd att stödja Israel finansiellt som nu. USA med sina gigantiska ekonomiska underskott, kommer en dag att tvingas slänga in handduken. I parentes sagt ska vi alltså påminna oss om att vi alla är med och finansierar Israel idag, eftersom vi alla är med och garanterar de amerikanska underskotten i deras handelsbalans. Det är därför Israel idag har bråttom, att medan ekonomi och tid är, säkerställa överhögheten över palestinierna. Samtidigt som man med alla medel försöker hindra Iran att färdigställa sina kärnvapen.

Anfallet mot Gaza måste ses i det här perspektivet. När Israel påstår att dom jagar terrorister är det i själva verket sin egen terroristiska potential man använder. Israel är idag en stat som gör som alla andra ockupationsmakter gör: använder terror för att försöka skrämma människor till tystnad och underkastelse. Det är inte konstigare än att se vad som hände exempelvis i Norge eller Danmark under andra världskriget. Nazisterna använde sig av terror i statens namn för att tvinga människorna till underkastelse. På lång sikt var det naturligtvis dödfött, på kort sikt kunde man åstadkomma delvisa vinster.

Jag började med att tala om spöket som reser sig ur graven; apartheidsystemet. Men det finns också en annan, samtida liknelse som är möjlig. Det är Berlinmuren. I Israels fall blir den liknelsen till en realitet, inte bara en symbolisk mur utan en mur som är av murars kött och blod, cement och inlagda metallförstärkningar. När Israel började bygga sin mur så tänkte jag att nu har israelerna börjat samla sten till sin egen gravhög. Ty murar som byggs för att möjliggöra förtryck är alltid dödsdömda. Som det gick med muren som delade Berlin kommer det också att gå för den mur Israel nu låter bygga.

Hur kommer då framtiden att se ut? Där tror jag vi som samlats här inte är alldeles överens. Många, kanske dom flesta här, tror att en så kallad tvåstatslösning är den framtida lösning som måste till för att avveckla den terroristiska israeliska staten. ( För mig är det givetvis så att de mer eller mindre desperata bombdåd, självmordsattacker och liknande som är uttryck för det palestinska motståndet är just detta: motstånd mot en ockupation. Det är inte märkvärdigare än att norska motståndsmän likviderade överlöpare eller quislingar under den nazistiska ockupation. Är man förtryckt gör man motstånd. Att man sen kan sörja varje civilt offer är självklart. Men det får inte förmörka klarsynen när det gäller vad som är orsak och verkan.)

I det här sammanhanget ska jag också påpeka att det givetvis även bland israelerna finns människor som inser att det som sker är barbari. Israeler som ställer sig på palestiniernas sida. Det är även för deras insats vi försöker ge vårt stöd.

En tvåstatslösning, alltså; det är vad många talar om. För mig ger det en känsla av att det vore som att gå till en tandläkare och han lagar en trasig tand utan att borra rent under. Det kan möjligen se snyggt ut på ytan, till och med under en period vara möjligt att tugga med tanden. Men förr eller senare stiger rötan upp till ytan igen: En tvåstatslösning angriper inte det grundläggande problemet att Israel trots allt bygger på en ockupation av redan bebodda områden. Man kan säga att Israel bygger på en lögn; att staten etablerades på mer eller mindre folktomma områden där bara enstaka nomader drog förbi. Detta är inte sant: hur många hundra tusen människor som tvingades bort då i slutet av 1940-talet kan man fortfarande inte helt överblicka. Hur många som jagades bort från Jerusalem, 50 000? Mer? Mindre? Detta gör att jag inte tror en tvåstatslösning är möjlig.

Mitt alternativ har jag redan redovisat: det man kan kalla regnbågsstaten efter Sydafrika. Ett land där öppna val kommer att leda till att folkmajoriteten, araberna eller palestinierna kommer i en maktposition. Men där de som tidigare har förtryckt dom erkänns fullständiga medborgerliga rättigheter – utan särskilda privilegier – i landet. Om man sen förmår finna en Desmond Tutu som kan leda en sannings- och försoningskommission är det möjligt att tänka sig en framtid i detta land som kan påminna om det som skett och sker i Sydafrika.

Om detta är vi inte överens. Men vi behöver inte gå till öppet krig här på Kägelbanan. Vi kan som förnuftiga människor fortsätta en dialog om detta. Den dialog som borde ha skett istället för exempelvis de vanvettiga övergrepp som västvärlden under USAs ledning nu begår i Afghanistan och Irak. Det finns bara ett sätt att närma sig framtiden, såvida man inte är under direkt anfall och måste gripa till vapen. Det är dialogen, det som gör att vi människor är människor och inte de djur som inte utrustats med vår förmåga att tala och att lyssna, att utbyta argument, att diskutera och finna lösningar.

Att tala och att lyssna är viktigt, det är avgörande. Man skapar inga samhällsförändringar genom att tiga. Samtalen är nödvändiga. Men därefter krävs det andra, avgörande steget, som kallas handling. Vi har inte bara träffats här idag för att prata, lyssna och sen ha en konsert tillsammans. Bakom det här initiativet Ship to Gaza ligger en insikt om att ord inte räcker. Efter orden måste komma handling. Man kan alltid säga att det är handlingen som bevisar orden, inte tvärtom.

Solidaritet i praktiken, alltså! Fylla ett skepp med en last av viktiga, livsviktiga föremål, och skicka det till Gaza. En gång gick ett skepp till Bosnien. Det var viktigt. I solidaritetsarbete lär vi alltid av tidigare erfarenheter. Det är för att lasta detta skepp fullt som vi samlas här.

Och vi ska vara fullt på det klara med att Israel noga följer med vad som sker här på Kägelbanan. Kanske finns här någon som rapporterar direkt till Israels ambassad, vad vet jag. Vi gör ingenting i hemlighet, vi säger öppet vad som är vår avsikt. Och vi kan vara säkra på att den dag då båten lämnar kaj på väg mot Medelhavet, så kommer Israel att göra allt vad dom kan för hindra skeppet från att komma fram. Jag tror att den besättning som kommer att finnas ombord är medveten om att fartyget både kan angripas och försökas sänkas.

Det får vi acceptera. I lasten finns inte bara allt det som exempelvis sjukhus i Gaza behöver för att rädda livet på människor som annars dör av sjukdomar som inte är dödliga under normala förhållande. I lasten finns också den solidariska hälsningen från oss alla. Det viktiga i att säga: Ni är inte ensamma. Ni är inte glömda!

Samtidigt ska vi inte vara naiva. Det finns många också i ett land som Sverige som menar att det är oanständigt att ens ifrågasätta Israel och den israeliska staten. Det finns ett hat mot araber i Sverige som i övriga Västvärlden.

Det här låter säkert brutalt. Det är brutalt. Men det är också sant. Nånstans ifrån får också de fascistoida politiska partierna i Sverige sina röster ifrån. Det är inte bara allmän invandrarfientlighet.

I historien byter subjekt och objekt ofta plats med varandra. På 1930-talet stod svenska studenter upp och protesterade det man kallade ”judeimporten” av läkare till Sverige. Idag är dessa judiska läkare välkomna. Dom är, kan man säga, politiskt och kulturellt rumsrena. Idag står man inte upp, men bakom skål och vägg, talar man om den islamiska faran, alla dessa araber som smugglar sig in i den svenska gemenskapen.

Vänner!

Vi vet vad vi gör och vi vet vad vi måste göra. För allas vår anständighet skull. Så länge det palestinska folket lider kan ingen framtid ens för våra egna barn vara given.

I solidaritetsarbete finns alltid två perspektiv: dom och oss. Vi gör det

naturligtvis för att ge stöd. Men vi gör det också för att vi den dag vi behöver det ska kunna räkna med att solidariteten även gäller oss.

Låt oss alltså skaffa fartyget, döpa det till ”S/S Friheten” och fylla det med last och solidaritet till Gaza.

Allt är fortfarande möjligt! Inget är ännu för sent!

Tack!

Henning Mankell

Pierre Schori om Gaza

Södra Teatern, 15 augusti 2009

Anförande under stödgala för Ship to Gaza

För tio år sedan tog Göran Persson det lovvärda initiativet till att ge ut boken ”om detta må ni berätta” för att sprida information om förintelsen. Boken spreds kostnadsfritt i mer än en miljon exemplar i Sverige och översattes till åtta språk. Under ett besök i Gaza vid samma tid överlämnade jag ett av de första exemplaren av boken på arabiska till Yassir Arafat. Jag mötte honom efter att ha landat på Gazas splitternya internationella flygplats som byggts med bistånd från Japan, Egypten, Saudiarabien, Spanien, Tyskland och Marocko. Sverige var med på ett hörn och jag inbjöds att planterade den första palmen vid flygfältet.

2001 förstördes radarn och kontrolltornet av israeliska armén, och året därpå revs hela rasket av bulldozers. Israels skäl uppgavs vara att hejda införsel av vapen och straffa fredspristagaren Arafat för sitt stöd åt terrorismen. I dag, åtta år senare, tänker jag på ”om detta må ni berätta” och dess uttalade syfte att ”skapa diskussion om medmänsklighet, demokrati och människors lika värde” när jag läser vad som förmedlas, eller rättare sagt vad som inte förmedlas, kring Israels anfall mot Gaza, även denna gång med argument om att stoppa införsel av vapen och straffa terrorism.

Något år efter mitt besök hos Arafat blev jag som nybliven FN-ambassadör uppvaktad av en delegation från ett sextiotal judiska organisationer i New Yorkområdet. Deras budskap var enkelt och rättframt. Sverige under senare år hade röstat fel i FN i frågor som gällde konflikten i Mellanöstern.

Listan över de svenska försyndelserna var lika lång som de många resolutionerna i FN-systemets olika organ, från Säkerhetsrådet till UNICEF. Mitt svar på klagomålen blev att om Sverige hade röstat för dessa resolutioner, berodde detta på att Israel, inte Sverige, hade gjort sig skyldig till något förgripligt, i strid mot FN-stadgan eller dess andemening. Sverige hade därför, liksom en överväldigande majoritet av andra stater, som jag såg det, röstat rätt. Israel var den som skulle behöva förklara sig, inte vi andra.

För Israel har FN alltid varit en viktig arena. Det var ju där Israel föddes. På senare år har man energiskt utnyttjat denna ojämförliga globala arena för att förklara och försvara ockupationen och bosättningspolitiken med alla dessas folkrättsvidriga konsekvenser. Israel har med ett par enstaka undantag (under Eisenhower och James Baker) alltid kunnat räkna med ett starkt stöd från Washington, som inte tvekat att lägga in sitt veto när så kallade Israelfientliga förslag har lagts. Men aldrig har detta stöd varit så ovillkorligt och entusiastiskt som under Bushs åtta år.

I min slutrapport från FN till UD skrev jag: ”Dessa fyra år, 2000-2004, har sammanfallit med vad som allmänt ses som den mest konservativa administrationen i USA:s historia, nära lierad med den radikala, kristna högern och en ideologiskt besläktad regering i Israel”.

Israel svarade med ett lika ovillkorligt stöd. Något av ett nytt röstmönster kom att utvecklas.USA och Israel stod ensamma tillsammans med länder som Mikronesien och Marshallöarna eller ibland alternativt Palau,Vanuatu, Solomonöarna, Tonga och Papa Nya Guinea. Men också i andra frågor än Mellanöstern omfattades. Det gällde också ”lika rättigheter för unga flickor” (USA emot tillsammans med Marshallöarna, 172 för och Israel avstående) och USA-blockaden av Kuba (184 för, däribland Sverige och hela EU, 4 emot (USA, Israel, Marshallöarna och Palau). Med Obama har dock ett lovvärt skifte ägt rum. Mer om detta strax.

Det var ingen tillfällighet att min israeliske kollega, Dan Gillerman, som spelade en central roll i formulerandet av Israels utrikespolitik under sina sju år i FN, - hämtades hem några månader före Israels invasion av Gaza. Hans nya uppdrag var att utforma det hemliga propagandakrig som skulle utlösas inför den under 2008 planerade invasionen av Gaza.

Om detta skrev Observers Chris McGreal den 4 januari i en detaljerad artikel vars innehåll ingen annan mediaföreträdare tycks ha brytt sig. Strategin byggde på insikten om att massiva militära attacker mot bostäder,och skolor, polisstationer och moskéer i ett av världens mest tätbebodda område skulle väcka starka protester, så som skedde under den katastrofala invasionen av Libanon 2006.

Gillerman samordnade hela det diplomatiska och säkerhetspolitiska etablissemanget kring ett par tydliga budskap på ett sätt som i innehåll och teknik påminner om Bushadministrationens.

Detta var ett krig som inte skulle ses som en del av en övermäktig kärnvapenutrustad militärmakt som under åratal har järnhårt blockerat Gaza, gjort landremsan till världens största utomfängelse och oavbrutet och ohejdat koloniserat Västbanken.

På Västbanken har 12000 hus har förstörts sedan 1967, 100 000 träd har huggits ned. 10 000 hektar odlad mark har använts för den åtta meterhöga och 739 km långa muren. Under åren 1994-2004 har ständigt nya, illegala bosättare tillkommit, 438 000 idag, inklusive 192 910 i Jerusalem. Vägnätet är etniskt uppbyggt med separata vägar och speciella regler för judar respektive araber.

Nej, nu skulle det talas om kriget som ett led i västs globala kamp mot terrorismen och det iranska hotet. I flera månader bearbetade man hemmaopinionen och utländska regeringar och diplomater. När så kriget startade, hamrade en armé av diplomater, lobbygrupper, bloggare och proisraeliska grupper världen över, med hjälp av video och You Tube, in budskapet, att trots att Israels militär redan från början dödade hundratals civila och attackerade FN-organ, projekt tillhörande Röda Korset och Svenska kyrkan, skolor och sjukhus, var det Israel som var offret.

Till budskapet hörde också att var det så att olyckligtvis –sorry, sorry –oskyldiga civila drabbades, så var det Hamas fel som fegt gömde sig eller vapen bland vanligt folk. Dessutom hade ju Gaza ”frigivits” 2005 och allt elände var Hamas´fel. Inget om att blockaden aldrig hävdes mot det ”självstyrande” Gaza och gjorde det folkvalda Hamas till förvaltare utan resurser. Israel försökte också skymma det förhållande att Hamas raketer under åtta år hade dödat 20 civila medan 1700 palestinier hade dödats av israeliska attacker sedan Israel drog sig ur Gaza för tre år sedan.

Hamas skulle vidare utmålas som en integrerad del av en fundamentalistisk axel tillsammans med Hizbollah och Iran. “Israel däremot är en del av den fria världen”, sade utrikesminister Tzipi Livni, som kopierade också rakt av Bushs ”är du med mot oss eller med oss”-linje: ”Nu lever vi i en tid då varje individ i regionen och i världen måste välja sida”.

Känns tekniken igen? Och hur ofta har vi inte hört också i svenska media ekot av dessa argument? En annan i svenska media onämnd uppgift framhålls i Observer, nämligen att det var Israel som först bröt vapenvilan genom att den 4 november i fjol, samma dag som världens intresse riktades mot valdagen i USA, döda sex Hamasanhängare i en raid i Gaza. Hamas svarade med raketanfall. Uppgiften om att Israel ska ha brutit vapenvilan har också framförts av International Crisis Groups renommerade expert, Robert Malley, och USA:s förre president Jimmy Carter (”An Unneccesary War”, Washington Post, 8/1) och Guardians Rory McCarthy den 5/11/08.

Tidpunkten för anfallet mot Gaza var väl vald. Efter att ha utarbetat sin PR-strategi slog man till under den långa jul- och nyårshelgen, medan en pålitlig bundsförvant alltjämt var kvar i Vita huset, en dryg månad före det israeliska valet. Det är uppenbart att Israel med detta krig har gått över en gräns.

Israel är den enda medlemsstaten i FN som i modern tid upprepat har angripit FN:s personal och byggnader. Israel har också brutit mot krigets lagar samtidigt som man angrep och förstörde en rad svenska och andra internationella biståndsprojekt. Röda korsets generalsekreterare Christer Zettergren sammanfattade det desperata läget i hjälparbetet i Gaza: Våra konvojer är mycket medvetet mål för beskjutning från Israel. Endast israelisk militär har beskjutit transporterna, tillade han.

Krigets lagar och folkrätten kräver tre saker för den här sortens vedergällning: att vedergällningen ska vara proportionerlig, det ska inte finnas något annat möjlig sätt, och syftet ska kunna nås. Så hade inte fallet varit, och nu måste ansvar utkrävas, menade Corell, svenska UDs och FN s mångårige rättschef: " Jag kan inte se att situationen i Mellanöstern skiljer sig från andra situationer där statssamfundet gått samman för att se till att misstänkta krigsförbrytelser utreds och att de ansvariga ställs inför rätta."

Corell fick stöd av tio olika israeliska människorättsgrupper som vid en gemensam presskonferens i våras sade: ”Att bomba parlamentet, utbildningsdepartementet, elektricitetsverk och bränsledepåer är utan tvekan brott mot internationell rätt”.

De som i Sverige försvara Israels attacker mot civila mål, tar också ansvar för dess konsekvenser.

Man kan tvista om vem som bär det största ansvaret för att 90-talets fredsprocess gick i stöpet. Det finns ansvar att fördela på alla sidor: Israels och Palestinas politiker, grannländerna och omvärlden i stort. Men det är Israel som vägrar att uppfylla de grundläggande FN-resolutionerna om land för fred och föraktfullt avvisar arabstaternas fredsplan från 2002 som ännu gäller. Även Hamas sade sig efter sin valseger 2006 kunna stödja fredsplanen om den palestinska koalitionsregeringen återbildades och en folkomröstning genomfördes. Denna möjlighet till fortsatt dialog med Hamas utnyttjades inte.

FN s förre mångårige representant i Gaza, Alvaro de Soto, har framhållit hur felaktigt det var att terroriststämpla Hamas, vilket sågs som en kollektiv bestraffning av Gazaborna för att ha demokratiskt valt ”fel” parti. Man valde att isolera en rörelse som inte bara har en militär gren utan också en mycket uppskattad och effektiv social verksamhet, en rörelse som var stadd i förändring och på väg mot att engagera sig i en fredsprocees och förhandlingar. Och hur kan någon tro, frågar de Soto, att man kan skapa fred med hälften av palestinierna medan man bekrigar den andra som dessutom vann ett demokratiskt val?

Det värsta brottet är systematisk förnedring av ett folk, skrev Cornelia Edvardsson som vet. Till slut brister det. Palestinierna är fredlösa, förnedrade och fattiga, och många blir desperata. Av de palestinska barn som fick frågan vad de ville bli när de blev stora, svarade 40 % ”självmordsbombare” enligt en europeisk läkare vid ett sjukhus på Västbanken i samtal med den franske författaren Régis Debray. 2Mellan våldets och biståndsberoendets kulturer förslummas det palestinska samhället, det ruttnar i avsaknad av syre, arbete och hopp”, kommenterar Debray Voltaire i sin bok Un candide en Terre Sainte (En uppriktig man i det heliga landet, Gallimard, Paris 2008).

Den regering som idag styr Israel är beroende av extremistiska krafter inom politik och religion. De utmanar en hel värld. Vi som kräver en tydlig politik och klarspråk av Sveriges regering gör det i avsky inför den regionala supermaktens övervåld och förakt för FN. Vad det också handlar om är att försvara den globala demokratiska rättsordning som vi så mödosamt arbetat fram under 60 år.

Ur DN den 15april 2009: ”Sabah Abu Halima är tillbaka i sitt utbrända hem. Felra fosforgranater slog ned i huset den 4 januari. Maken och fyra barn dödades. Sonen Muhammad berättar att han sprang in i huset, genom en korridor, passerade han vad han trodde var en brinnande dörr – men det var hans far. Han försökte dra ut fadern på en bönematta, märkte då att pappan hade tre barn i famnen. De hade smälta samman i hettan”.

Sveriges regering tycks liksom i fråga om Irak ta lätt på folkrätten. De kan tolkas på olika sätt, säger stats - och utrikesministern om Irak, och om Israel sade Fredrik Reinfeldt i stort sätt ingenting av vikt medan Carl Bildt var något skarpare men landar ändå i fromma förhoppningar.

Carl Bildt uttalade hårda ord i veckan som gick; de strängaste sedan han hänvisade till Putin och Hitler i samma andemening. Så här sa Sverige utrikesminister den 11 augusti efter att ha kallat till sig ambassadören till UD: ”Det är totalt oacceptabelt i varje tänkbar del”, och han tillade, att ”det kunde bli tal om att ta ytterligare steg”, om inget gjordes.

Men det handlade inte om Gaza utan om att två lokalanställda vid den brittiska och franska ambassaden i Teheran samt en fransyska ställts inför rätta i en massrättegång anklagade för spioneri och uppvigling i samband med demonstrationerna efter presidentvalet i juni. Protesten var berättigad. Tre dagar senare, dvs igår, släppte HumanRights Watch i New York sin rapport om Gazakriget.

Deras slutsats är glasklar: Israeliska soldater sköt under Gazakriget olagligt ihjäl elva civila palestinier, bland dem fyra barn, trots att de vinkade med vita tygstycken. I fem av de sju händelser som rapporten berättar om sköt israeliska soldater mot civila som gick längs gatan med vita flaggor och försökte lämna stridsområdena.

De elva dödade är bara en bråkdel av alla de civila och stridande som dödades under Israels offensiv i Gazaremsan i december och januari, skriver Human Rights Watch. "Men dessa dödsfall sticker ut”, menar organisationen,”eftersom det handlar om civila som i grupper vinkade med vitt tyg, T-tröjor eller halsdukar, och eftersom det inte fanns några stridande palestinier i området då".

"Enligt krigets lagar är enskilda som avsiktligt angriper civila eller ger order om sådana angrepp skyldiga till krigsförbrytelser". HRW får stöd av svenska folkrättsexperter. Ove Bring talar om ett dubbelt folkrättsbrott, dels bryter man mot regeln att skjuta på folk som visar vit flagg dels fördömer folkrätten att soldater skjuter mot civila

Men från Carl Bildt har vi hittills inte hört något i denna fråga, betydligt allvarligare än fallet med de frihetsberövade EU-medborgarna.

Vad kan Sverige då göra?

1. FN:s egen undersökningskommission från i maj har beskrivit hur civila mål anfölls med många döda som följd, inklusive obeväpnade människor som var under FN s beskydd eller i FN utbildning. Det är viktigt med offentligt stöd till de rapporter som nu kräver ansvarsrgande och respekt för krigets lagar. När andra stater stater saboterar en fredsprocess eller bryter mot folkrätten, tvekar inte säkerhetsrådet att tillgripa eller hota med sanktioner. Det kan inte finns en folkrätt för Israel och en annan för all oss andra. Sveriges regering kan kommentera rapporterna och kräva att ansvar utmäts.

2. Det gäller också att värna den egna integriteten och kräva respekt för internationellt samarbete och folkrätt. Konsument- och turist bojkott är en privat sak men statligt vapensamarbete med Israel är det inte. .

3. Följ Ban Ki-mooms exempel och kräv ersättning. Han har begärt 3, 5 miljoer dollar i skadestånd för föstörd FN egendom av Israels regering. Be Sida offentliggöra hur mycket av det svenska biståndet som har förstörts i Palestina. Sverige har stött uppbyggandet av elförsörjningen i Gaza med cirka 200 miljoner kronor. Delar av nätet förstördes redan vid tidigare attacker. Vi bör också skicka en räkning.

4. Verka för att isoleringen av Hamas hävs. Sverige kunde följa upp det försök som Finland gjorde under sitt ordförandeskap. Sedan dess har nästan alla insett att det var ett misstag att foga sig i George W Bushs krav på att terrorriststämpla organisationen. Nobelpristagaren Martti Ahtisaari sade i samband med prisceremonin i Olso, att 80 procent av alla som han hade förhandlat med, en gång hade varit ”terrorister”.

Arafat förnekade på sin tid Israels existens och använde terrorism som ett medel till dess att Bruno Kreisky, Olof Palme och Sten Andersson genom intensiva samtal fick Arafat att ändra PLO:s politik. Hamas sade sig efter sin valseger 2006 kunna stödja den arabiska fredsplanen om den palestinska koalitionsregeringen återbildades och en folkomröstning genomfördes. Denna möjlighet till fortsatt dialog utnyttjades inte. I stället blev Hamas bannlyst och biståndet från väst klipptes av.

5. Regeringen måste under alla omständigheter avvisa alla krav från Israels sida att Sveriges humanitära stöd till Gazas folk måste kanaliseras via den Palestinska myndigheten på Västbanken, bara för att Hamas ska uteslutas ur processen. Att ge efter för Israels villkor vore att bedriva politisk utpressning med mat och mediciner och annan akut hjälp. Dessutom under tryck från, och tillsammans med, en stat som själv har orsakat de skriande hjälpbehoven.

6. Gazakriget måste också bli slutet på EU s nästan ovillkorliga samarbete med Israel. Respekten för mänskliga rättigheter och folkrätten borde införas som villkor för nya avtal med Israel, som på handelsområdet. Så gör man med alla andra länder som ätnjuter fördelar av EU samarbetet.

Under 2007 och 2008 avsatte Bryssel över 700 miljoner euro för Palestina utan att kunna ge något direktstöd till Gaza på grund av bojkotten. Efter Israels misslyckade försök till regimskifte, har Hamas återtagit sin administrerande verksamhet. Det är pinsamt att EU tvingas förhandla med ockupationsmakten Israel om hur man ska få föra in humanitärt stöd. Vad hände med principen om humanitär intervention? Om inte EU byter politik, kommer den blockad som aldrig hävdes mot det ”frigivna och självstyrande” Gaza att fortsätta.

7. Regeringen – och EU -bör stödja Obamas nya skärpta politik mot Israel. Som nyinstallerad president ringde Obama ett av sina första utlandssamtal till palestiniernas president Mahmoud Abbas - innan han lyfte luren för att tala med en israelisk ledare. Medan den nygamle premiärministern Bibi Netanyahu fått vänta i veckor på att besöka Washington denna vår var Jordaniens kung Abdullah där redan i april, som Obamas första gäst från Mellanöstern.

Obama måste rädda USA s ekonomi och har inte råd att fortsätta med miljardstödet till Israel samt krigen i Irak och Afghanistan. Han kräver därför att Israel stoppa utbyggnaden av de illegala bosättningarna och ansluter sig till len tvåstatslösning.

8. ”Kanske vore det dags att damma av förslagen om att göra Mellersta östern till en zon verifierad fri från kärnvapen och vidga dem att omfatta även frihet från produktion av anrikat uran och plutonium , skrev Hans Blix nyligen. Ja, det är ju först då man kräver en kärnvapen fri zon för alla stater i regionen som man kan bli trovärdig i kravet på Iran att ej skaffa sig domedagsvapnet. Obamas regering är den förste amerikanske presidenten som talar om Israels innehav av kärnvapen. Bildt borde damma av förslaget som tidigare stöddes av Sverige.

9. Javier Solana tog bladet från munnen I ett tal I England i juni och kom med följande förslag:

”After a fixed deadline, a UN Security Council resolution should proclaim the adoption of the two-state solution. This should include all the parameters of borders, refugees, Jerusalem and security arrangements. It would accept the Palestinian state as a full member of the UN, and set a calendar for implementation. It would mandate the resolution of other remaining territorial disputes and legitimise the end of claims. International monitoring will then be crucial. As will be guarantees and contribution offered by the international parties regarding security, economic aid and refugees. We all will have to make deposits to that end. Arab states would immediately establish full diplomatic relations with Israel. I strongly believe the time has come to, finally, bring this conflict to an end.”

(Excerpts from Javier Solana´s Ditchley Foundation annual lecture, on July 11, 2009)

Även detta förslag borde få ett tydligt stöd av Svige

Slutreflektion

Israel är en demokrati, den enda i regionen får vi ofta höra. Men förutom att landet är det enda som upprepat militärt har angripet FN och konsekvent bryter mot FN resolutioner och Folkrätten, bör vi nu fråga oss om man kan kalla Israels en demokrati vår mening: I själva verket utövar Israel sin statsmakt på tre olika sätt: demokratiskt gentemot sina judiska medborgare, halvdemokratiskt mot sina arabiska medborgare och odemokratiskt som ockupant på palestinsk mark.

Jag vill ändå avsluta med några hoppets tecken.

Utrikesminister Abba Eban som jag intervjuade 1972 för TIDEN var visionärt hoppfull. ”Ja, det finns ett palestinskt folk. Men inte Palestina i ställer för Israel.” Hans ideal var ett slags EEC, med öppna gränser i regionen.

Jag tänkte på den noble statsmannen som aldrig fick riktigt gehör för sina visioner i Israel, när den israeliske filmaren Amos Gitai nyligen gästade Madrid. Gitai var inbjuden för att visa några av sina hans mest uppmärksammade verk som Frizon, Det förlovade landet och Eden. Filmerna handlar ofta om klyftan mellan drömmen om fredlig samlevnad och verkligheten på marken.

Gitai berättade under sitt besök om sin mamma, som föddes i vad som då kallades Palestina och vars familj kom från Ryssland. Hans föräldrar gifte sig på 1930-talet och firade sin smekmånad i Libanon. Sedan den tiden låg alltid på frukostbordet några för barnen märkliga biljetter utställda för sträckan Haifa-Beirut.

Mammans budskap var att om det tåget en gång hade existerat, så var det möjligt att det kunde återuppstå igen. Vi får aldrig ge upp hoppet, betonade Gitai. När han spelade in Det förlovade landet, följde han trafiken av prostituerade från Östeuropa till Mellanöstern. När det gäller att utnyttja dessa kvinnor, finns det inga problem, kommenterade han dystert. De israeliska och palestinska maffiorna förenar sig för sina affärers bästa. Varför kan de, men inte politikerna, slutade Gitai?

Jo, det måste gå! Då gällde det ett tåg till Beirut. Nu gäller det ett skepp till Gaza.

Bo Forsberg: Därför åker jag med Ship to Gaza

Information

Datum:

2010-05-11

Eventdatum:

2010, maj 11

Göteborg

Bo Forsberg skriver på sin blogg:

"Den israeliska befolkningen i närheten av Gaza lever också under press då palestinska väpnade grupper fortsätter att avfyra raketer mot städer och byar i södra Israel. Som historien gång på gång har visat finns det ingen militär lösning på situationen. Fred och säkerhet måste nås på andra vägar.

Idag tillåter Israel bara ca 30 basvaror att passera in i Gaza och bara i begränsade mängder, det innebär att sjukhusen i Gaza saknar utrustning och reservdelar. När civilpersoner under förra årets krig fördes till sjukhusen med fruktansvärda skador från de israeliska sprängbomberna, splittergranaterna, eller brännskador från vit fosfor så kunde personalen ibland bara se på hur de dog under svåra plågor.

Skolorna i Gaza har hindrats att föra in böcker och papper att skriva på. Under kriget 2008-2009, förstörde Israel utan militära skäl stora delar av Gazas fabriker och industrier, idag hindrar man genom blockaden återuppbyggnaden av dessa.

Gazas civila samhällsfunktioner, näringsliv och exportindustri har fallit samman och ersatts av en svart marknad baserad på smuggling. Samtidigt står Hamas och de andra militanta grupperna är starkare än någonsin och lider varken brist på pengar, lyxartiklar eller vapen.

Befolkningen får välja att klara sig på knappa ransoner, eller att köpa varor till ockerpriser där övervinsterna går till deras egna förtryckare.

Det finns rättmätiga krav på Hamas regim i Gaza, exempelvis att respektera Folkrätten och omedelbart upphöra med attackerna mot israeliska civila, garantera rättigheterna för den tillfångatagna israeliska soldaten Gilead Shalit, och inte minst att respektera de mänskliga rättigheterna för befolkningen i Gaza. I samtliga av dessa fall har blockaden visat sig vara kontraproduktiv.

Blockaden som påstås vara riktad mot Hamas styre i Gaza har istället blivit en guldgruva där man genom kontrollen över den svarta ekonomin tjänar förmögenheter. Blockaden har även blivit Hamas politiska räddningsplanka och ursäkt för den ökande interna kritiken mot rättsövergrepp, vanstyre och korruption.

UNWRA-chefen i Gaza, John Ging har uppmanat världen att öppna handelsvägarna till Gaza via havet.

Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia"

Läs Bo Forsbergs blogg här:

http://boforsberg.blogspot.com/2010/05/darfor-aker-jag-med-ship-to-gaza.html

Det kom ett mejl från Gaza...

Folk i Gaza är klyftiga och kan bygga upp sina liv igen, men de behöver en rejäl puff från omvärlden för att ställa sig upp igen. Några har förlorat allt de hade, till och med sina persondokument. Först och främst behöver vi mat för att hålla alla vid liv, men annars är detta något som behövs i Gaza för närvarande:

Vi behöver psykologisk hjälp så att vi över huvud taget kan börja tänka på allt som behöver göras; det behövs byggnadsmaterial och sjukvård; någon som kan göra det allra minsta för att minska lidandet som följer av belägringen; någon som kan visa världen vårt lidande, och Israels verkliga ansikte. Här finns arbetslösa som har goda förmågor men inget att göra, och det finns arbetslösa med universitetsexamen från universitet världen över.

Omar Mansour, Gaza, 17 mars 2009
Foto: Yvonne Fredriksson

Lotta Schyllerqvist - Gazavinter, en rapport

De dagliga elavbrotten i Gaza har blivit längre de senaste veckorna, eftersom elverket inte får tillräckligt med bränsle. EU-länderna, som tidigare har stått för en stor del av bränslekostnaden, har avbrutit sitt bistånd. Det avtal som gällde fram till november förra året har inte förnyats, utan nu får den palestinska myndigheten i Ramallah stå för kostnaderna.

Vissa dagar är strömmen avstängd upp till tolv timmar i sträck, vilket skapar stora problem både för hushållen, och för butiker, verkstäder och andra arbetsplatser. Mer än ett år efter förra vinterns krig ligger tusentals sönderbombade byggnader kvar som ruinhögar eftersom Israel inte tillåter någon import av byggmateriel för att reparera allt som förstörts.

Flera hundra familjer bor fortfarande i tält, plåtskjul eller i ruinerna av sina hus. Häftiga regnoväder i mitten av januari orsakade översvämningar i mellersta Gaza, där ett hundratal familjer blev hemlösa medan deras husdjur dränktes i en överraskande störtflod.

Kriget har också ökat fattigdomen – enligt UNRWA, FN:s flyktingorganisation, har antalet mycket fattiga personer ökat från 100 000 till 300 000 – det är en femtedel av Gazas befolkning.

Det finns visserligen gott om varor i butikerna, merparten insmugglade via tunnlarna från Egypten, men priserna är mycket höga, så många familjer har inte råd att köpa det de behöver. Omkring 80 procent av befolkningen är beroende av stöd från olika hjälporganisationer för att klara livhanken.

De egyptiska myndigheterna har beslutat att försöka sätta stopp för den omfattande smugglingstrafiken genom de hundratals tunnlarna under gränsen. De har börjat bygga en underjordisk barriär av specialstål som sträcker sig 20 meter mer under sanden.

Bland gazaborna råder starkt delade meningar om barriären – många är upprörda och oroliga för vad som väntar om inflödet av varor stryps, medan andra anser att ett stopp för smugglingstrafiken skulle tvinga Israel att öppna gränserna för att undvika en humanitär katastrof.

Men trots de svåra förutsättningarna fortsätter samhället fungera på sparlåga: barnen går i skolan, somliga i baracker eftersom skolbyggnaderna är förstörda. Sjukhus och annan nödvändig samhällsservice hålls nödtorftigt igång med hjälp av generatorer.

Många gazabor är oroliga för att ett nytt krig ska bryta ut. Israeliska arméstyrkor gör nästan dagligen räder in över gränsen och skjuter mot de människor som kommer i närheten, vilket innebär att många jordbrukare tvingas låta sina marker i gränsområdet ligga obrukade. Och israeliska flygattacker sker flera gånger i veckan, främst mot tunnelområdet längs gränsen mot Egypten.

Röster om Gaza

Här samlar vi röster från och om Gaza. Här finner vi grunden till det vi gör, den verklighet som engagerat oss till detta projekt.

Hör gärna av er till webmaster@shiptogaza.se om ni har material att bidra med, både i form av text och bild.

Gaza

Freedom Flotilla

Vittnesmål (länklista)

Ulf Carmesund: En ögonvittnesberättelse från Sfendoni

En ögonvittnesberättelse från Sfendoni, en av sex båtar inom Ship to Gaza som bordades utanför Gaza på internationellt vatten 31 maj 2010, av Ulf Carmesund.

Hämta hela berättelsen som PDF-dokument.

Utdrag:

"Från Sfendoni 31 maj till flyget 2 juni 2010

Vimmelkantig och nyvaken begav jag mig akterut mot trappan upp till övre däck och i mörkret som omslöt båten hörde jag dunsar eller krokar som sköts mot fartygets sidor medan soldaterna äntrade. Många dämpade skott hördes; dupp, dupp, dupp, dupp, dupp. Khaled från USA stoppade mig i aktern vid trappans fot och bad mig känna i hans nacke. Han var träffad men visste inte av vad. Det var fortfarande mörkt och fartyget svärmade av kommandosoldater som sköt omkring sig med dessa dämpade skott.

Varken Khaled eller jag var egentligen rädda, kroppen fylls av adrenalin som motar undan ett lagom mått av rädsla så att man inte paralyseras. Jag kände snabbt med min hand i hans nacke och blev kletig, men det var inte varmt som det borde varit av blod. Istället var det klibbigt och lite smuligt som färg med bitar av färgpigment. Det fanns en lampa i aktern, och när jag fick ljus nog att se dem var mina kletiga fingrar gulgröna. Khaled hade färg i sin nacke.

- Det är paint ball, sa jag till honom, medan vi sprang upp mot övre däck. "

Från Sfendoni 31 maj till flyget 2 juni 2010

Klockan var strax efter 04 måndag morgon den 31 maj och jag hade sovit kanske 30 minuter när jag väcktes av Henry som sa: ”Dom kommer”. Under natten till denna måndag hade jag varit på bryggan och ibland styrt fartyget, men mest pratat med kapten, styrman och de andra ombord som ofta var i styrhytten. Den natten sov jag i mina kläder, direkt på golvet under min sovsäck på min vanliga plats förut. Vimmelkantig och nyvaken begav jag mig akterut mot trappan upp till övre däck och i mörkret som omslöt båten hörde jag dunsar eller krokar som sköts mot fartygets sidor medan soldaterna äntrade. Många dämpade skott hördes; dupp, dupp, dupp, dupp, dupp. Khaled från USA stoppade mig i aktern vid trappans fot och bad mig känna i hans nacke. Han var träffad men visste inte av vad. Det var fortfarande mörkt och fartyget svärmade av kommandosoldater som sköt omkring sig med dessa dämpade skott. Varken Khaled eller jag var egentligen rädda, kroppen fylls av adrenalin som motar undan ett lagom mått av rädsla så att man inte paralyseras. Jag kände snabbt med min hand i hans nacke och blev kletig, men det var inte varmt som det borde varit av blod. Istället var det klibbigt och lite smuligt som färg med bitar av färgpigment. Det fanns en lampa i aktern, och när jag fick ljus nog att se dem var mina kletiga fingrar gulgröna. Khaled hade färg i sin nacke.

- Det är paint ball, sa jag till honom, medan vi sprang upp mot övre däck.

Seende och fokus blir tunnelartat under händelser av detta slag. Jag minns bara fragment och har svårt att veta vad som kommer först och vad som hände just efteråt, och under tiden flög då helt förvånande tankar genom skallen som: Hur kunde Lisbet Palme minnas så mycket från mordnatten? Jag var nog inte riktigt vaken, men hade satt mig i sinnet att ta mig till min plats i vårt ickevåldsförsvar, strax för om styrhytten. Jag kom aldrig så långt. När jag var strax akter om styrhyttens styrbord sida stormade soldater förbi mig och några andra passagerare som också kommit dit. Utrymmet mellan styrhytt och reling var inte mer än en meter, men det tiotal soldater som kom springande trängde sig effektivt förbi. De var helt nära, endast ett par centimeter skiljde oss åt. De bar svarta masker över sina ansikten och jag var så nära att jag lätt hade kunnat knuffa en över bord. De skrek och var tungt beväpnade med vapen som dinglade på deras västar och magar. Ett par av dem bar lampor i pannan som lyste upp deras anfall och bländade oss andra. De soldater som sprang först var påfallande vältränade och rörde sig distinkt som om de visste vad de gjorde. Jag minns att jag snabbt drog slutsatsen att det inte vore klokt att försöka hindra dem. Givet deras antal och deras beväpning vore jag, även om jag har orange bälte i karate, ingen match. Däremot hade jag och andra kunnat förolyckas eller skadas för livet. Jag ställde mig åt sidan. Bredvid mig stod Amin och Bilal, Issam och Dr Khaled samt många andra i det tumult som pågick.

Amin var en av de som planerat Sfendonis resa och pratade ofta i en av båtens två satellittelefoner. Vi pratade inte så mycket med varandra. Hans engelske var lite knagglig och min arabiska än sämre. Issam var en ungdomsledare från en moské i Dublin som arbetade med läger, kurser i arabiska, koranstudier och med att arrangera resor för ungdomar. De hade t.ex. varit i Istanbul på en underbar resa för dessa unga pojkar och flickor vars familjer själva inte hade råd att resa på semester. Issam och jag kom sedan att dela cell i förvaret på Ben Gurion-flygplatsen i nästan i två dygn. När han beskrev sitt arbete lät det ungefär som mitt eget långa engagemang i SMU och dess ledarutbildning. Det slog mig att islam i Europa mobiliserar en generation av unga män och kvinnor som vill förändra Europa och som vill upp. De vill lära sig och få det bättre. En del vill göra Europa mer jämlikt, och andra vill bara göra karriär. Vi blonda och blåögda svenskar som lever segregerat i villor med klimatriktiga solpaneler, långa utbildningar och fina titlar har inget ett eget intresse i denna förändring. Vi har det bra som vi har det. Men båten rymde oss alla. Khaled som fått en paint ball i nacken - och det är inte Dr Khaled - var från USA och var en elegant, lätt överviktig intellektuell som jobbat flera år i Washington som lobbyist för arabiska intressen i USA och i synnerhet för Palestinafrågan. Han bar en Omega Seamaster på armen och han kombinerar ett skarpt intellekt med en vinnande stil som kunde kallas amerikansk: han var rättfram, prestigelös och resultatorienterad. Han är dessutom en from muslim. Helt nyligen har han kommit till Europa och Bryssel för att börja lobbyarbeta för Palestinafrågan. Hans föräldrar kommer från en ort mellan Nazareth och Tiberias och drevs troligen, vi kom inte att prata om just detta, på flykt under Operation Dalet som påbörjades i mars 1948. Denna operation var ett samarbete mellan Haganah, Irgun och Palmach och den drev iväg ca 230 000 palestinier från norra Palestina innan staten Israel utropades och är skälet till att de arabiska länderna anföll Israel i maj 1948. Därefter drevs ytterligare ca 500 000 palestinier från sina hem. Khaled är en av de miljoner palestinier och deras ättlingar som lever utspridda över världen medan de längtar hem och steg för steg känner sig allt mer främmande för den politik som förs i västvärlden. Palestinier, turkar och araber misstänks inte sällan på vår kontinent, för att vara terrorister eller för att ha otaliga fel och brister. Vänner från Argentina har berättat att palestinier där ofta lever på handel. De handlar och gör pengar mha sitt internationella kontaktnät och utsätts i samband med detta för liknande skämt och förtal som judar drabbats av i Europa: de är duktiga med pengar, snikna, håller sig för sig själva och ingen vet var alla pengarna kommer från.

Till skillnad från mig och många av oss européer på båtarna hör Khaled inte alls till en politisk vänster och är inte intresserad av stark välfärd eller ekonomisk jämlikhet. Staten skall tillhandahålla en minimal social säkerhet, säger han. När vi kom att disktera allmän politik tog vi helt olika ståndpunkt. Han underströk värdet av att den enskilde skulle kunna jobba sig upp och blir rik på sin inkomst. Det skall finnas krav. Själv hade han haft tre jobb när han pluggade och samtidigt gift sig och fått barn. En gång hade han besökt vänner i Rosengård och då träffat muslimer där som gått på socialbidrag eller någon form av offentligt stöd i 20 år.

- Det gör dem helt passiva, sa Khaled med eftertryck. Det är inte bra att de inte arbetar. De blir lata. Den förklaring de gav mig i Rosengård, sa Khaled, måste vara fel.

- Vilken förklaring fick du, frågade jag honom?

- De sa att de sökt massor av jobb men att de inte ens kallats till intervju. De sa att Sverige är rasistiskt, sa Khaled, med stor skepsis i rösten.

- Jag är rädd att dina vänner i Rosengård har rätt, svarade jag.

Khaled tittade klentroget förvånad på oss. Det kunde inte vara sant.

- Då har USA ett mycket bättre system, sammanfattade Khaled.

Under resans första dagar satt många av oss i fören eller på övre däck och pratade för att lära känna varandra och allas olika motiv att delta i denna resa. Ingen trodde egentligen att det skulle komma att gå våldsamt till väga. Free Gaza hade kört flera båtar redan och de hade inte mötts av denna slags våld. Själv har jag bott på Västbanken i 3 år och rest där och på Gaza nästan varje år i över 20 år. Jag har aldrig känt mig hotad av israelisk militär. De beter sig i regel korrekt mot oss västerlänningar. Deras beteende mot palestinier är nu ett helt annat. Vi pratade om palestinarörelsen i USA och flera från USA var engagerade judar som inte ville identifiera sig med den judiska staten pga dess våld mot palestinier. Janet och jag pratade långe om den skuld som en del amerikaner känner inför behandlingen av landets ursprungliga invånare. Men de flesta i USA bryr sig inte alls, sa hon. Min släkt i Minnesota har aldrig fört detta på tal, svarade jag. En dag kom ett litet stim med delfiner ifatt oss söder om Cypern och vi stod sedan länge och såg ned i havet. Sydöstra Medelhavet har en blå ton som är sådär 2500 m djup. Den är så vacker att man glömmer tid och rum. Istället drabbas jag av en häftig längtan att fånga denna ton på en duk för att kunna ha den hemma på väggen som ett fönster mot evigheten. Eftermiddagen förflyter lugnt under gång med Sfendoni med inre samtal om Kapten Nemo och hans samhällskritik, och om Jean Jaque Cousteau med hans vision om städer under havets yta. Det blå är mycket lockande och jag skulle flytta in omedelbart.

Bilal och jag satt ibland tillsammans på soldäck och tittade ut över havet. Bilal berättade i korta meningar på en London-dialekt där endast ordens första stavelser uttalas, om islam och sin egen omvändelse för 17 år sedan, och om livet före omvändelsen. Hans föräldrar kommer från Jamaica och Irland. Före omvändelsen hette han Max och var med i gäng som slogs i en slags street fighting. På grund av ett slagsmål är hans vänster öga skadat av ett hugg med en kniv. Nu är synen nedsatt och hans vänstra öga ser bara rakt fram och inte alls åt vänster. Han var på många vis en from konvertit som funnit något nytt och det fyllde hans liv. Han hade upptäckt en tradition som gjorde honom helare som människa. Han hade fått en from livshållning och fått en ny riktning för att inte säga mening i sitt liv. Han berättade omsorgsfullt och varför en troende skall avhålla sig från våld. Allt detta var inte svårt för oss att acceptera och förtjusas av. Slagskämpen som blivit from och nu predikade ickevåld. Det var som ett väckelsetält i Västergötland på 1970-talet. Men när Max som blivit Bilal berättade att han hade två fruar på olika adresser i London var det inte lika lätt att bara se det positiva. För honom var det en okomplicerad ekvation som innebar att han hade två familjer. Jag blir snabbt indignerad, sedan politiskt och genderideologiskt korrekt och förfasas. Efter en kort stund minns jag – trotsigt - en nästan bortglömd kortserie på SVT för knappt 10 år sedan med manus av Klas Östergren. Thomas Alfredsson regisserade och serien hette Soldater i månsken. Jag gillar Östergren och jag gillade denna serie. Den var en lätt skruvad berättelse om en man i Sverige som älskade två kvinnor och hade två familjer. Den var lika osannolik, drabbande och ärlig som alla ens djupare känslor. Kärlek är inte att leka med. Skillnaden mellan Östergrens huvudperson och Bilal var väl egentligen att Bilal inte ljög om sitt liv på två adresser. Bilals öppenhet var vinnande. Hans eget val att inte använda våld i sitt liv, och inte heller ombord på Sfendoni, har en allvarlig klangbotten i det öga som skadats på gatorna i Londons förorter.

Inför sista natten, dvs söndag kväll, kände alla att nu skulle det troligen

komma att hända något. Detta var sista natten innan vi skulle komma fram. Detta var sista möjligheten för Israel att slå till i skydd av mörkret. Denna kväll tog Bilal på sig en brun/khaki-färgad jacka - av typ fjällräven med huva - som gjorde honom ovanligt "biffig". Han var i vanliga fall påfallande vältränad med kropp som en body builder. Men denna sista kväll funderade några av oss över om han bar något annat under jackan, och vi såg på varandra med viss oro. Han var en konverterad muslim,,, vi skämdes något för man vill ju inte misstänka något, men kunde han ändå bära något annat under jackan? Hade han ett vapen eller liknade, kanske i värsta fall något annat? Var allt hans tal om islam, moral och att han slutat med våld ett sätt att dölja hans egentliga intentioner? Vi var alla lite genererade

men till slut frågade en av oss. Bilal tog då leende av sig jackan. Under jackan bar

han sin flytväst, enligt rekommendation från kapten på båten. Det var flytvästen som gjorde att han såg ut som om han burit ett tjockt bälte. Och vi skämdes alla än mer för att vi över huvud taget tänkt tanken.

När soldaterna till slut slagit sig in i styrhytten och gav sig på vår styrman och kapten blev Bilal trots sina goda icke-våldsliga intentioner rasande. Han stampade av ilska och ville gärna kasta sig in i slagsmålet. Men Amin som stod alldeles vid min sida höjde rösten flera gånger i det allmänna tumultet: Nej Bilal, låt bli. Nej Bilal stanna kvar, Nej Bilal inte bra, go good, no good, Nej Bilal. Plötsligt kastade soldaterna två ljudgranater in i den lilla styrhytten och då brast det för Bilal som gav sig iväg för att skydda kapten och de andra i styrhytten. Jag och en annan vid min sida tog var sitt stadigt tag om livet på Bilal för att hålla emot. Och som vi drog och slet. Vi höll kvar Bilal, kapten föll och sedan var allt snart över.

Soldaterna vrålade åt oss på övre däck att sätta oss i de plaststolar som stod där, fastskruvade i däck. En efter en satte vi oss. Logiken är den samma som förut. Inför 20 tungt beväpnade soldater lyder man. Det var kanske 3-4 stycken av soldaterna som bar paint ball gevär med sina lustiga behållare för färgkulorna. De liknar den utväxt som AWAC-planen har över flygkroppen och verkar lika malplacerad, men är lika avgörande för dess funktionalitet. De andra soldaterna hade M16 gevär med olika bestyr som jag tror ger seende i mörker. Åter andra soldater bar en slags pistol som amerikanarna kallar teaser, och som lär kunna skjuta den slags elektriska stötar som Lisbet Salander ger till män som hatar kvinnor. Några bar patronbälten och vapen som leder tankarna till hagelgevär, men som troligen är en slags tårgas. Katarina från Grekland var journalist och en reserverad kvinna med skarp blick. Hon berättade med låg röst att soldaterna på båten använt samma slags tårgas som polisen gör i Grekland under demonstrationer mot den ekonomiska krisen. Katarina kände igen lukten.

Nu när allt var över kom nya slags soldater ombord. Det kom kvinnliga soldater som gick runt och serverade oss vatten. Det kom en läkare som gick runt och frågade om vi ville ha vård. Vi svarade avvisande att vi har egna läkare. En del av mina medpassagerare kunde inte hålla tillbaka sitt missnöje utan kunde då och då brusa upp:

- Först skjuter ni på oss och sedan skall ni plåstra om oss?

Det kom yngre soldater som verkade tonårsgängliga i kroppen helt utan de distinkta rörelser som den första attackens ledning uppvisat. Nu spelades det upp märkliga scener när en del yngre soldater släntrade runt med sina vapen som om de var på picknic. Någon av oss hade lätt kunnat gripa ett vapen och skjuta vilt omkring oss – om vi hade kunnat hantera ett vapen. Ett M16 gevär lär kunna avlossa uppåt 100 skott i sekunden. Det hade kunnat bli en otäck massaker. De flesta soldaterna stod ett par tre meter från vår grupp och bevakade oss noga. En rundlätt soldat i äppelrunda kinder tog flera gånger till orda och försökte hävda sin auktoritet för oss passagerare och för soldaterna. Men han lyckades inte så bra. Ingen lydde honom och ingen tog notis om att han vrålade. Han verkade vara en slags officer wanna-be som nog egentligen var en skrivbordsprodukt som hamnat för långt från sin laptop. Ingen var särskild imponerad av hans person trots eller på grund av att han marscherade sig fram överdrivet resolut. Resultatet blev ändå inte mer hotfullt än om han varit ena delen i Helan och Halvan. Efter en stund fick han ändå stöd från en av de mer vältränade soldaterna som redan fått oss alla att lyda. Det tog skruv. Man känner igen auktoriteten när den visar sig. Pojk-mannen i äppelrunda kinder kan ha varit en elev som skulle bli officer, men som samtidigt tränades och kontrollerades av sina överordnade. Medan soldaterna på detta sätt steg för steg tog kontrollen över alla och fick oss att sitta ned var det andra soldater som hela tiden filmade oss. Ibland brusade en passagerare upp och anklagade soldaterna för att behandla oss som djur på zoo. Ni filmar oss om vi vore något ni finner nöja i att titta på, skrek Khaled och andra som tappade besinningen. Sitt ned, vrålade pojk-mansofficeren i äppelrunda kinder. Och till slut satt alla ned. Snart gick en soldat runt och samlade in allas telefoner, kameror och annan media- eller IT-utrustning. Under denna förmiddag förmedlades olika budskap till oss passagerare, och i olika tonläge. Jag ville gå till mitt bagage men hindrades. Då sökte jag upp en officer som hade mer auktoritet i hopp om att kunna utverka ett undantag. Han nekade men sa liksom i förtroende till mig att vi alla kommer att få träffa våra respektive ambassader så snart vi kommit i land. Han sa att de alla stod och väntade på oss på kajen. Då lät det rimligt, och samtidigt för bra för att vara sant. Men det verkade vara en bra lösning som fick mig att hoppas.

Resan mot land var en utdragen sövande förflyttning. Jag somnade ett par timmar i en plaststol av utmattning. Ingen tog notis om detta. Hela resan till Ashdod tog kanske 6-7 timmar, och under resan slog det mig att vi måste varit långt ute på havet. Dr Henry och Dr Khaled gick runt och tog hand om våra passagerare. Det var inte många skadade. Gene hade ett jack eller skrapsår i pannan. Några passagerare hade fått vita hårda plastband som handfängsel varför händer och fötter stasade, men de släpptes snart av soldaterna som inte ville provocera, men hålla oss lugna. Det var endast kapten som slagits i huvudet med en gevärskolv och hade en stödkrage samt ett rejält bandage över örat. som Jag bytte några ord med kapten som satt mitt emot mig i salongen. Efter att han diskuterat med Petros, vår styrman, kom de fram till att vi var ca 70 sjömil utanför kusten när vi anropades kl 23.30 och att vi var ca 40-50 sjömil utanför kusten när vi attackerades.

Väl i land fördes vi snabbt av Sfendoni. Många frågade:

- Vad kommer att hända med vår packning?

- Den får ni identifiera senare, svarade en soldat.

- Jaha, tänkte man. Jaha, så bli det naturligtvis. Vad skall de annars göra med alla våra saker?

- Men först skall du gå till mannen vid den disken och registrera dig, sa sedan en soldat.

I Ashdod hade Israel uppfört en hel liten stad av tält i vit presenning. När jag var i Ashdods hamn senast skickade jag hem vår vita Mercedes 230 1979 års modell, efter tre års arbete i Jerusalem. Med den var man kung och trygg på gatorna i Jerusalems hektiska trafik. Då, mellan 1994 och 1997 körde vi vår bil vart vi ville, och var ibland i Jeriko eller i Gaza över kvällen för att äta middag, träffa vänner eller gå på en konsert. Då, under mitten av 1990-talet trodde alla fortfarande på fred och Oslo-processen var ännu något som Norge var stolta över. Idag är Oslo-processen förhånad och dess haveri är ett av skälen till Hamas valseger 2006 och den växande polariseringen, både mellan Israel och Palestina och polariseringen mellan Fatah och Hamas i Palestina. Fatah trodde länge på Oslo-processen som Arafat undertecknat 1993. Fatah trodde på Oslo-processen även medan Israel bröt mot överenskommelsen och fördubblade antalet bosättningar och bosättare från 1993 till 1998 – mitt under pågående fredsprocess. Detta var kanske naivt av Fatah, men snarare ett uttryck för palestiniernas hjärtliga trötthet på krig, och för deras heta önskan att få bo kvar i sitt land på åtminstone någon liten del.

Väl i land var vi alla snart skilda från varandra. Jag bar en påse medicin som Henry Ascher inte fick bära med sig när han som läkare ombord ville följa vår kapten för att se till att denne fick sjukvård. Jag drogs i väg åt ett annat håll. På en station i tältet skulle jag identifiera mig och ta ur allt ur fickorna och ur den gula påsen. Jag frågade dem när jag skulle få tillbaka mitt bagage, min kamera och min telefon. Det får du senare, svarade de. Först måste vi registrera dig. Vid nästa station ställde jag samma fråga, men de svarade med att jag var tvungen att svara på två frågor: ville jag erkänna att jag immigrerat olagligt genom att signera ett papper, eller skulle jag vägra signera och sättas i fängelse? Jag fick ett papper på hebreiska framför mig.

- Jag läser inte hebreiska, sa jag, och vill inte skriva under något som jag inte förstår.

- Gå vidare till nästa station, sa mannen bryskt.

Så jag vallades vidare. Hela tiden hade jag en personlig vallhund med mig som vänligt höll sig ett steg bakom mig. Med lätt hand om min högra arm strax över armbågen ledde han mig genom tumultet. Han talade bra engelska och tog mig i försvar mellan varje station. Han ursäktade soldaternas hantering, men sa samtidigt att jag naturligtvis hade rätt att kräva att få mitt bagage etc. Han gjorde att jag kände jag mig lite trygg med honom vid min sida, men nu i efterhand inser jag att den psykologiska manipuleringen var elegant. De fick mig att ty mig till en av deras vakter som snabbt förde mig genom systemet, och på så vis blev jag antagligen mycket lugnare än jag annars hade kunnat bli. Tältet var fullt av oss från vår båt, jag såg inga andra passagerare. Tältet var fullt av stationer, datorer, sjukvårdstält, skynken och avspärrningar och personal som surrade runt. Vid nästa kontrollstation fick jag ett papper på engelska som jag läste:

- Skynda dig, sa de, men du kan ställa dig där vid sidanför att fundera lite. Här får du en penna. Vill du resa hem omedelbart skall du skriva under, om du inte skriver under blir resultatet det samma. Du hamnar i fängelse men deporteras ändå. Men skynda dig.

- Vad innebär det om jag skriver under, kommer jag att kunna besöka Israel senare?, frågade jag.

- Du har två val, sa personen. Skriv under om du vill åka hem eller vägra och du hamnar i fängelse.

- Vad kommer att hända med min packning, om jag skriver under och om jag vägrar?, sa jag.

- Du har två val, svarade mannen. Packningen får du på flygplatsen. Det tar vi hand om.

- Men hur skall ni kunna identifiera min packning, frågade jag.

- Det löser vi, sa mannen. Du har två val, skriv under eller låt bli.

Jag tänkte på min fru och mina tre flickor och ville inte att de skulle vara oroliga för mig i flera veckor. Jag tänkte på att den lagstiftning jag förväntades acceptera är en pusselbit i den judiska statens system för att exkludera palestinier som drivits från gård och grund och att de absolut inte kan acceptera eller skriva under. Jag tänkte på mina medpassagerare och att de flesta troligen inte kommer att skriva under. Medan jag stod där och rådbråkade mitt samvete, historiska kunskaper och försökte behärska en allt mer sprängande huvudvärk fick jag se Edward Peck som hade besök från Israels utrikesdepartement. Han råkade just då stå helt nära mig och jag hörde deras förtroliga samtal som ett ordlöst mummel. Peck fick en smörgås.

Strax kom Katarina från Grekland fram till samma station med sin vallhund i släptåg. Hon satte sig och jag såg att hon led.

- Hur är det, frågade jag. Hur skall du göra?

- Jag vet inte, svarade hon, Aris, min partner är på den turkiska båten och jag vet inte vad som hänt honom, sa hon med oroliga ögon.

Då, kl 14 på dagen, visste vi inget om vad som hänt de andra båtarna. Vid attacken mot Sfendoni var det mörkt. När gryningen kom ca kl 05 var vi ensamma på havet, så när som på flera israeliska militära fartyg som fanns runt oss.

- Jaså, sa jag sakta, med en intensiv tomhet inom mig. Då kan jag inte ge dig något råd. Om du skriver på accepterar du på ett plan Israels rätt att utforma denna slags lagstiftning. Jag kommer troligen att göra skriva under, sa jag. Jag erkänner naturligtvis Israels existens, men inte denna lagstiftningen, sa jag. Trots detta kommer jag att skriva under. Jag vill hem.

Min vallhund ville nu vänligt att jag skulle gå vidare för att lämna plats till andra, jag skrev under det engelska papperet och vi gick vidare. Snart kom vi till en avspärrad del av tältstaden där vi som undertecknat erkännandet placerats. En av de som signerat var ambassadör Edward Peck. Han var en 80-årig distingerad ambassadör som aldrig syntes förlora sitt goda humör, men som ofta spetsade sitt språk med skarpa anklagelser mot Israel. Men de kom liksom på fel ställe. Han talade som en frikyrkopastor som ville svära för att smälta in i gänget, men som inte vet var i meningen man stoppar in en svordom för att den skall ge rätt effekt. Han satt nu i stilla samspråk med Joe Meaders, en arméveteran från USA. Joe Meaders tjänstgjorde på USS Liberty, ett signalspaningsfartyg som attackerades och förstördes av israeliska flygvapnet den 8 juni 1967 – mitt under junikriget. Det var bara tillfälligheter som gjorde att USS Liberty inte sänktes. En kväll ombord återgav Meaders sin berättelse för oss på Sfendoni. Det var helt uppenbart att USA vid tillfället accepterade att förlora USS Liberty. Två gånger anropades USA:s Sixth fleet som låg något västerut i Medelhavet. Två gånger startade dess jaktplan från hangarfartyg i flottan. Två gånger återkallades de på order från Washington. Under tiden fick Israel slutföra sin attack mot USS Liberty, som sedan inte hade någon möjlighet att bedriva signalspaning mot parterna under junikriget. Joe Meaders var en fruktansvärt besviken man, som hel sitt liv sedan 1967 försökt få tillstånd en undersökning av incidenten den 8 juni, men alla han talat med i USA vägrade att öht befatta sig med frågan. Meaders var nu en ca 65 årig lätt överviktig f.d. soldat med post traumatiskt stress disorder, enligt egen utsago. Han var våldsamt besviken på sitt land och sin militär. Och även om jag och alla som lyssnade fick stark sympati kunde jag inte låta bli att betrakta det hela från sidan. I militär verksamhet handlar det om att skilja mellan taktik och strategi. För mig var det uppenbart att USA vid tillfället var beredda att förlora slaget om USS Liberty för att kunna vinna kriget. Signalspaningsfartyget USS Liberty var den flank som måste offras för att huvudstyrkan skulle kunna göra en framstöt. Tråkigt nog, om uttrycket tillåts, fastnade samtalet på Sfendoni i den berättigade besvikelse som Joe Meaders upplevde och som han sedan 1967 bearbetade. Jag talade med honom ett par gånger efteråt och han talade med oss alla på ett vänligt sätt, men med en undertryckt vrede som gjorde hans svar och tolkningar av förloppet och de politiska motiven till syrliga sarkasmer.

Efter en stund kom ny personal och drog med sig Peck, Meaders, mig och ett par andra från båten till en väntande bil. Peck och jag ombads att gå in i bilen, en slags Ford Transitbuss, genom den bakre dörren. Vi placerades inne i bilen bakom en tjock ståldörr i ett litet bås som var så litet att våra knän hade slagit i varandra om vi inte suttit snett. Peck var på sitt vanliga strålande humör och började berätta anekdoter från sitt liv, och han började berömmande fråga mig om min bakgrund.

- Du rör dig som en militär i rummet, sa han. Du ser dig om kring och placerar dig som om du vore en pensionerad general.

- Jag är en vapenvägrare svarade jag, och jag medger att jag ändå blev lite smickrad.

- Du vet, när jag pensionerade mig startade jag ett litet företag. Jag föreläser ofta på båtar som kryssar runt jorden. Det är människor som tycker om att åka båt, och, vad skall vi säga, har de ekonomiska möjligheterna att göra det. Jag föreläser om kartor, världsfrågor och om verklighetsuppfattningar, sa han.

Peck pratade mer eller mindre oavbrutet till dess vi kom fram till Ben Guion-flygplatsen. Han drog vitsar om jihadister som kom till himlen men blev besvikna när de utlovade vackra jungfruarna var 72 år gamla och satt i rullstol. ”Vill du höra en vits till”, frågade han. ”Men denna får du inte berätta i vilka sammanhang som helst. Det var en jihdist som kom till himlen och såg allt vackert och alla vackra kvinnor. Efter ett tag mötte han en ängel och frågade om han kunde få träffa Gud. Ja, visst svarade ängeln. Gå till höger där framme och gå sedan fyra trappor upp. Väl framme hos Gud sa Gud till Jihadisten.

- Vill du ha en kopp kaffe.

- Ja tack, svarade jihadisten.

- Muhammed, ropade Gud, två kaffe.”

Och ambassadör Edward Peck log ett pojkaktigt leende. Han kunde varit Lars Vilks.

Jag blev inte riktigt klok på denne man.

Vi togs till baksidan av Ben Gurion-flygplatsen där vi fördes ur bilen och sattes att vänta i ett rum som snart stängdes mot världen av ett metalljalusi som drogs ända ned. Instängd. Där innanför utsattes vi för samma slags kontroll och x-ray som gjorts ett par gånger i tältstaden i Ashdod. Här var all personal mer otrevlig, stöddig och arrogant. De använde inget våld men de talade knapp engelska, de körde med oss och tvingade oss att sitta på än den ena sidan och sedan på den sidan. Jag ville låna en telefon för att ringa hem till familjen. Men det förvägrades jag flera gånger. Peck försvann snabbt till ett väntande plan och även Meaders kunde lämna oss fort. Vi andra satt där ett par timmar och togs sedan ut i en annan bil. Denna gång slapp vi sitta så inlåsta i burar utan fick resa i baksätet på en minibuss. Klockan var nu ca 21 på måndag kväll och vi fördes till ett förvar där jag skulle komma att vara inspärrad till onsdag morgon.

På detta nya ställe inom Ben Gurion-flygplatsens område, som benämndes ”Terminal three”, satt vi sju stycken i en cell. Två var från båten Gazze, som var turkisk algerisk. De var två sjömän som talade turkiska och lite from arabiska. Vi andra européer hade inga språk gemensamt med dem. Det var en bulgarisk filmare, en tjeckisk filmare, två irländare och jag. Första kvällen när vi kom fram samlade sig genast cellens fyra muslimer för att be. Det skapade en märklig känsla i cellen. Vi var inte övergivna, och genom denna enkla handling i dödsskuggans dal sänkte sig ett lugn over oss. Jag kände mig innesluten i en omsorg. Natten passerade lugnt. Men kl 4 öppnades dörren bryskt och en vakt klev in. Han tittade sig runt, och klev sedan ut. Hela natten var ljuset i taket påslaget. Det var 6-8 starka lysrör som gjorde att vi sov badande i ljus. På morgonen fick vi en macka var och ett söt te. Några t och andra inte. Den tjeckiske fotografen vankade av och an. Han var blek och åt inte sin frukostmacka. I vår cell fick den franske aktivisten och den bulgariske filmaren tala med sina ambassader redan på måndag kväll. På tisdagen fick irländaren träffa sin ambassadör, eller personal. De berättade för honom om vad som hänt med Mavi Marmara, det turkiska båten. Det var först då, på tisdag lunch som jag fick reda på dödsfallen på den turkiska båten, och cellen drabbades av en tung förstämning. Irländaren hade varit ombord Challenger 1, en båt som skickats av Free Gaza Movement. Irländaren bråkade och skrek för att få gå och röka. Han skrek att han vara var en sailor som fängslats. Vakterna kastade in ett par byxor, han menade att de krävde att han skulle se mer presentabel ut. Hans egna byxor var trasiga. Men irländaren bytte inte. Ganska snart fick han gå ut och röka, trots sina utbrott. Efter ett par timmar togs jag ut ur cellen och sattes i en annan cell där Issam satt. Vi pratade vidare om våra liv och han berättade för mig om sitt arbete i moskén i Dublin. Under kvällen flyttades den bulgariske filmaren in till Issam cch mig. Vi bytte några ord. Ungefär kl 21 släcktes lamporna i taket. Charmade av denna lyx somnade vi snart på våra britsar, och detta var tredje natten som jag sov i mina kläder. Kl 04 rasslade det i låset och dörren kastades upp.

- ARRvid CaRRmesond, ropade en röst med stark brytning.

- Ja, svarade jag yrvaket, vad gäller det?

- Vill du inte med ditt plan?, svarade rösten och skrattade överlägset. För dem måste jag ha framstått som helt korkad, och de fann situationen mycket lustig.

Väl ombord på Lufthansas morgonflight kl 05.00 till Frankfurt bemöttes jag av de andra passagerarna som något katten släpat in. Men personalen tog det med elegant fattning. De såg snabbt att jag gått i samma kläder i tre dygn och försåg mig med min första tandborste och min första mugg kaffe på flera dagar. Min packning, och ombyte såg jag aldrig trots upprepade löften i Ashdod. Orakad och utan minsta rest av vare sig tvål eller deodorant på kroppen hade jag klivit rakt in bland flera hundra fräscha turister från Europa. De var på väg hem efter en underbar vecka i det heliga landet.

Ulf Carmesund, 6 juni 2010.

Jag deltog i Ship to Gaza som del i mitt arbete som Internationell sekreterare i Broderskapsrörelsen – Sveriges Kristna Socialdemokrater. Jag är också doktorand vid Uppsala universitet, med planerad disputation 1 okt 2010.